Jag har ju som sagt ställt om livet ganska rejält nyligen och det innebär att jag automatiskt får mycket mer vardagsmotion, vilket gett mig en tankeställare. Jag har de senaste månaderna faktiskt knappt rört på mig alls. Jag har liksom förträngt att jag faktiskt, så fort det kommit till minsta lilla promenad, tänkt att "nej, jag orkar inte". Det har inneburit att jag inte rört mig mer än mellan hemmet och bilen, och runt i affärer och bibliotek. Det går snabbt att tappa avsevärt med muskelkraft.
Nu har jag ingen bil längre, men fortfarande ärenden som måste göras och betydligt mer att göra också. Det innebär att jag de senaste dagarna gått minst 2 km om dagen sammanlagt. Oj, vad det känns, och vad jobbigt det är att inse sin svaghet, mentalt. Jag är så glad att jag tagit tag i vikten för jag är verkligen så tung att det är svårt att gå och det är hemskt. Så vägrar jag att ha det. Relativt nyss (och för 40 kg sedan) kunde jag faktiskt ta promenader på 14-18 km! Dit ska jag tillbaka igen.
I veckan som kommer börjar cykelturerna bli ett måste, men promenaderna som jag tänkt mig som ren motion, kanske får dröja någon vecka eller två tills jag är i liiite bättre form. Vill vara snäll mot mina stackars knän som inte gillar att bära på mig just nu. Simhallen, ja, där ska jag väl också våga visa mig, så småningom hoppas jag...